Romantiken

Romantiken var till stor del en proteströrelse mot upplysningens hyllning av förnuft och samhällskritik.

Man hyllade den inre känslan; den subjektiva upplevelsen, fantasin och känslan. Inriktningen blev en stor rörelse i länder som England, Tyskland och Frankrike.

Johann Wolfgang von Goethe (Tyskland) skapade med Den unge Werthers lidanden en våg av sorgtyngda unga ur borgarklassen(som var de som hade möjlighet att lägga tid på skönlitteratur). Kärleken i romantikens litteratur var oftast omöjlig – i många fall handlade det inte ens om kärlek till en person utan kärleken var istället riktad mot känslan och upplevelsen istället för själva personen som man var kär i. En liknande inställning till kärleken fanns också hos de engelska poeterna William Wordsworth, Samuel Coleridge och John Keats.

Romantiken hyllade också det främmande, det exotiska, det mystiska och framför allt det skrämmande. I England skrev Mary Shelley Frankenstein, som kom att inleda monstergenren som bara blir större och större. Monstret var en känslosam varelse fastän han såg ut som ett monster.

Victor Hugo (Frankrike) går ännu längre i sin roman Ringaren i Notre Dame där monster istället blir den utsatte och folket blir monster när de behandlar honom illa. En annan välkänd författare från denna tid är Edgar Allan Poe, som skrev såväl skräcknoveller som Den svarta katten och  deckare. Typiskt för romantiken är alltså stora känslor och ett poetiskt språk.